Igår kväll var det dags för tredje ettan, den här gången var det Stockholm Södra som stod för värdskapet.

Jag hade laddat upp med lite peppande vänner, tyvärr var jag otydlig så Malin hamnade på BBK och satt och hejade där. Mira med Billy var däremot på rätt plats och distraherade mig från all nervositet som rusade runt i kroppen.

Jag fattar inte att jag blir så sjukt nervös, även fast jag har en del verktyg för att kontrollera det. jag ahr funderat en hel del på det men det får sammanfattas i ett helt annat inlägg. Det här inlägget ska handla om hur bra Zeb var och hur bra jag förde honom under tävlingen.

Här är poängen:

För att börja uppifrån så låg han fint på platsen och satte sig fint när jag kom tillbaka. Tandvisningen var inga problem.

Linförigheten var han inte alls med, han flöt ut i svängarna och stannade till på en luktfläck så det momentet kändes sådär men såg tydligen bättre ut än det kändes.

Läggandet var klockrent och inkallningen var bra till ingången då han inte kom och satte sig direkt utan skulle kolla något bakom.

Ställandet som är eller har blivit vår akilleshäl var jag jätte osäker på och det syntes. När han stannade studsade han så högt så det såg ut som han stegrade sig men sen stod han kvar. När jag kom tillbaka satte han sig på tävlingsledarens kommando.

Apporten ville han inte släppa så jag fick säga tack två gånger.

Hoppet var jättefint och kul med helheten 9.

Han höll på att explodera efter läggandet så då var jag tvungen att lägga honom några sekunder och ta ett djupt andetag för han studsade runt som en liten boll och försökte bita mig i händerna. Då trodde jag det skulle gå åt skogen men han skärpte sig igen. Han hade jättefin kontakt mellan momenten och var med hela tiden och det tycker jag är ett jättestor plus.

Vi avslutade med lek, ett grillat hamburgerkött och bus med Billy 🙂